Black Waltz

Jag är måhända lite Avatar-besatt just nu. I förra veckan kom jag hem från jobbet och lade mig på golvet framför stereon och där låg jag tills jag hade hört Avatars Black Waltz från början till slut. Det som först slog mig var att en del låtar lät så välbekanta, trots att skivan ju släppts samma dag. Kan det kanske vara så att efter två konserter, och en genomlyssning av deras EP på Spotify, så har låtarna lämnat tillräckliga spår för att kännas välbekanta? I sådana fall så är det helt briljant En annan sak som också slår mig är att de i sin musik blandar en massa influenser från blues, funk, vanlig heavy metal och sen sätter sin egen death metal prägel på det. Kanske är det därför de faktiskt lyckades omvända mig. För, som bekant, jag lyssnar ju inte på death metal ;-) Dock verkar det som att deras ena gitarrist har hoppat av bandet. Vilket känns lite tråkigt, men mycket väl förklarar varför de hade en annan gitarrist på scen senast jag såg dem...

En födelsedagspresent

Den senaste tiden har jag snöat in på Avatar. Ett band som jag länge avfärdade med att jag inte lyssnar på sån musik. Nåväl första gången jag såg och hörde dem live blev jag tillräckligt förtjust för att vilja lyssna mer på dem. Men det gick bara inte. När jag hörde dem på Spotify blev jag bara stressad och orolig. Sen var det dags på juldagen igen, då de var förband till Hardcore Superstar. Sedan dess har det varit kört, jag vill inte lyssna på något annat. Så idag har jag förbeställt deras kommande platta. Och det bästa är att den släpps och kommer landa in i min brevlåda på min födelsedag.

Inte så jävla rock n' roll

Ibland rockar tillvaron fett. Som i torsdags när jag drog iväg på roadtrip och återknöt gamla vänskapsband. En kväll full med roliga människor och fantastiska konversationer. Och inte att förglömma, grym musik. En kväll då jag var modig, rolig och helt överjordiskt fantastisk.



Morgonen efter vaknade jag med blåmärken över hela kroppen efter att ha blivit klämd mot kravallstaketet. Det är för övrigt ingen lätt match att kravla sig ut därifrån, även om man får hjälp över av två starka vakter. Utöver det rekommenderar jag att man har trosor på sig under kjolen ;-) Men, men, morgonen efter infinner sig tomheten. Jag tror att närheten till havet ska lindra, men jag känner mig bara mindre. Jag längtar hem, hem till vovven och familjen och allt det där vanliga. Livet är inte så jävla rock n' roll. Men ibland är det förbaskat roligt.