Kära tomten

Hej tomten!
Jag lovar att vara jättesnäll hela nästa år om du bara kunde ge mig ett par av sakerna på min önskelista.
1. En trygg fristad åt alla dem så varit tvugna att fly sina hem på grund av krig, svält eller andra katastrofer.
2. Skydd och värme åt alla hemlösa.
3. Mod och styrka åt alla de barn som far illa hos sina föräldrar, eller hos andra som fått till uppgift att ge dem trygghet.
4. Rätt till jordens alla kvinnor att bestämma över sina egna liv.
5. Slut på all form av tortyr.
6. Möjlighet till skolgång för alla barn oavsett kön eller föräldrarnas ekonomi.
7. En vakande hand över våra svenska soldater i utlandstjänst.

Tack på förhand!

Ett spöke med humor, liksom.

En polare till mig har ett spöke i sitt hus. Egentligen har hon inte ett, utan flera. Men det här spöket är lite speciellt, inte bara för att han luktar svett, utan för att han har humor. Ett par gånger har spöket i fråga satt igång stereon mitt i natten. Nu senast var det Leonard Cochens Heart With No Companion.

I greet you from the other side
Of sorrow and despair
With a love so vast and shattered
It will reach you everywhere
And I sing this for the captain
Whose ship has not been built
For the mother in confusion
Her cradle still unfilled

Det om något är väl en hälsning från andra sidan som heter duga.

Doobidoo

Jag har just kollat klart på kvällens avsnitt av Doobidoo. Helt klart ett av de bästa programmen i Doobidoos historia. Kicken från The Poodles och Mikky Dee från Motorhead tävlade tillsammans med Sara Löfgren och Linda Bengtzing. Två hårdrockstrummisar och två sångerskor med en hel del attityd. Men som vanligt var det tjejerna som fick sköta det mesta av sången. Medan killarna mest kom med förslag på låtar och dessutom höll sig till trumsetet under scennumrena. Men kanske höll de sig helt enkelt till det de är bäst på och håren reste sig mycket riktigt på mina armar under Mikky Dees trumsolo. En eloge till Sara Löfgren som tävlade tillsammans med Mikky Dee och självklart bar sin Motörhead T-shirt.

The Final Frontier eller The Ultimate Intro

Ligger och lyssnar på Iron Maidens senaste, The Final Frontier. Jag hade ganska stora förväntningar efter det jag hört i Stockholm. Dessutom gladde jag mig åt att de faktiskt gjort ett studioalbum. Jag är inte säker på om jag har rätt, men jag har känslan av att det mest har varit livealbum de senaste åren. Vad som däremot är ren fakta är att jag inte är speciellt förtjust i livealbum. Visst det finns undantag och jag har till och med några stycken i hyllan. Men i vilket fall känns The Final Frontier som jakten på det ultimata introt. Ytterligare fakta är att jag inte gillar långa intron.

HCSS och gospel

Igår var det väl en ganska passande kväll för mig. Ändå kändes det ganska avslaget när jag åkte hem. När jag kom ner till Kulturkalaset i Göteborg stod Göteborgs gospel på scen tillsammans med Sarah Dawn Finer. Jag har inte lyssnat på henne tidigare men jag får säga att hon är fantastisk både när det gäller röst och i hur hon för sig på scenen. När jag fick höra lite gospel insåg jag också hur mycket jag längtar tillbaka till kören.



Nåja, snart fylldes Götaplatsen till övervägande delen med tonårstjejer och Hard Core Super Star drog igång. Öronpropparna jag hade var inte främst för att skydda mot ljudet från scenen utan för att skydda mot skriket från småtjejerna bakom. Och när vi ändå är inne på öronproppar så kan vi tala om skillnaden mellan traditionella proppar och den nya lite dyrare varianten som är utformade för att dämpa och ändå släppa igenom en del ljud. Jag hade glömt de jag köpte förra helgen hemma och fick använda vanliga. Nu vet jag att de andra jag köpte är värda varenda krona.
I vilket fall förstår jag nu varför ungarna gillar HCSS, även om jag själv tycker det var lite för mycket ADHD-varning uppe på scenen. Det är väl bara att inse att jag börjar bli gammal. Nåja, jag kommer fortsätta lyssna hemma och låtarna de spelade från sin kommande platta var riktigt, riktigt bra.

En annan sak jag glömde hemma var kameran.

Sonisphere - Imperial State Electric och HammerFall

Jag vill inte åka hem. Även om det till slut blev Sveriges säkert regnigaste festival så ville jag inte att den skulle ta slut. Jag lämnade nyss ett soligt Stockholm och åker nu genom regnet, men jag vill inte åka hem. Kanske är det för att festivalförtrollningen nu okompromissbart måste brytas.

Nåväl, innan jag började jobba hann jag med att både se Imperial State Electric och HammerFall. Jag har tidigare bara hört Imperial State Electric på Spotify, men de visade tydligt vart skåpet ska stå. Niklas Andersson som ju varit såväl sångare och gitarrist i The Hellacopters som trummis i Entombed fick i det avslutande numret visa upp hela sin musikaliska bredd. Efter att ha inlett låten på sång och gitarr lämnade han över sången till gitarristen Tobias Egge innan han drog av sig jackan och tog plats uppe vid det dubbla trumsetet brevid Thomas Eriksson. Lite skrytigt kan kanske tyckas, men helt klart underhållande eftersom bandet samtidigt såg till att få med publiken på noterna.



Mellan spelningarna hörde jag Anthrax som spelade på den andra scenen. Jag är ganska ambivalent när det gäller dem. Vissa låtar gillar jag, som till exempel Out of Sight, Out of Mind, medan andra klarar jag knappt att höra. Men som jag brukar säga jag har troligtvis inte lyssnat tillräckligt på dem.



HammerFall öste på från början till slut. Ibland får jag lov att säga att de är som bäst när de gör korta spelningar. Då brukar de välja bort down-tempo låtarna, mellansnacken och eventuella trumsolon signerade Anders Johansson. Till och med min HammerFall-motsträviga väninna är nu till viss del omvänd. Redan innan de startade blev jag för övrigt helt förälskad i motivet på deras backdrop. Det motivet vill jag ha en t-shirt med.

Crashdïet i Kungsan

Jag har bara varit fullt upptagen av att njuta av livet det senaste. Och mycket finns det att njuta av. Att få göra bekantskap med ett nytt litet liv, gå på skulptur-runda, träffa bästa vännerna och kolla in deras nya hem, sitta i solen och njuta av en god bok, en joggingtur ute på landet, kolla in storstadens utbud och att njuta av allt det i musikväg som jag just har fått göra.

I fredags var jag iväg i Kungsträdgården och kollade in Crashdïet. Jag räknade ut att det är den tredje spelningen inom loppet av nio månader och jag lär nog lyckas pricka in ytterligare en inom en snar framtid. Det tyder väl också på att Crashdïet sällan gör mig besviken. Musiken, intensiteten och tempot, jag bara älskar det. Helt plötsligt känns det helt ok att så och trängas med en massa småbrudar som skriker "Martin" mellan låtarna. Vad som dock var mindre bra var ljudet. Till en början överröstade trummorna allt och det verkar som att deras ljudtekniker har lite svårt att få sången att bryta igenom. Nåja, basisten Peter London gjorde en strålande insats på sången i deras cover på Noice Bedårande barn av sin tid. Vad som möjligen saknades där var väl publikens respons. Majoriteten är lite för unga för att minnas orginalversionen.

Mer The Poodles

Som sagt det blev ju The Poodles istället för H.e.a.t. den här torsdagen. Även om det sällan hällregnar i Borås så blir man lik förbannat blöt efter en timma framför scenen. Men vad gör det? The Poodles gjorde inte mig besviken i alla fall. Fartfylld show som vanligt helt enkelt.



Tyvärr är kameran i min mobiltelefon helt kass och jag måste påminna mig själv om att ta med en riktig kamera i fortsättningen. Men bilden är från Pontus Egbergs bassolo. När jag skulle se The Poodles förra gången funderade jag på hur de skulle göra med Line of Fire, där ju E-type ursprungligen sjunger en del av texten, och jag måste säga att Pontus ersätter honom med den äran.

Jag brukar hålla mig långt borta från autograf sessionerna, men från och med ikväll är jag stolt ägare till en signerad The Poodles T-shirt. Det bara blev så.

Kläder

I regnrusket måste man ju ha något att se fram emot och glädjas åt. Så i helgen har jag surfat runt mellan olika bands webshopar för att kolla in t-shirtar och annan merchandise som jag inte förstår att jag har kunnat leva utan. Men det är ändå något speciellt med att köpa sakerna på plats i samband med att bandet spelar live. Så jag lugnar mig lite.

Men när jag skulle ut på promenad upptäckte jag att mina basketkängor håller på att falla sönder. Jag gick sonika in på Converse hemsida och hittade ett par helt bedårande skor i grått med mönster av kedjor och nitar i silver. Priset var så klart överkomligt också. Men sedan dök det gamla vanliga hinderet upp. Att de inte skeppar utanför nordamerika. Sedan har jag letat och letat, men inte kunnat hitta dem någon annanstans. Vad jag däremot hittade var ett par rödsvartrutiga till en tredjedel av vad de kostar här i Sveriga och endast dryga sextio kronor i frakt. Thank God for UK, som faktiskt skeppar till hela EU.

En annan god nyhet är att jag får möjligheten att se The Poodles ytterligare en gång denna sommar. På torsdag spelar de här i stan. Från början var det nog tänt att H.e.a.t. skulle spela, men när jag skulle kolla speltiden upptäckte jag att det var ändrat till pudlarna. Visst är jag lite besviken över att missa H.e.a.t. eftersom jag även missade dem i Göteborg nu i maj. Men The Poodles känns som en fullgod ersättning.

Snart, snart drar mina festivaler för i år igång också. Mycket gott väntar runt hörnet.

Blickar

Kom hem från jobbet lite senare än vanligt. Det hade heller inte varit någon speciellt bra dag, så jag kände mig ganska sliten när jag gick upp för gatan med hunden. Emot mig kommer tre killar, två gående och en på cykel. Jag ser ganska snabbt att allihop har långt hår och tittar väl lite förstrött om jag kan avgöra deras musiksmak med hjälp av deras t-shirtar. Men istället störs jag av att den ena stirrar hejdlöst på mig. Så jag försöker att titta utan att titta om ni förstår vad jag menar. I vilket fall så är ögonblicket snart förbi och när jag kommer hem tittar jag i spegeln för att försöka förstå vad han stirrade på. Men jag ser ju helt normal ut. Sandaler, shorts, tröja, inga utmärkande smycken, ingen mat, inga blodfläckar eller andra konstigheter. Först då inser jag faktum. Han spanade in mig, helt enkelt.

Veckans tema är förövrigt flyg. Igår under en lunch kläckte jag och en kompis/kollega en helt suverän idé som ska bli vårt nya projekt en tid fram över. Om man söker på airport på Spotify kan man få fram en hel del kitchiga låtar.

Musiktema

Vissa veckor roar jag mig med att lyssna på musik efter ett tema. Jag lyssnar på annat också, men det kan till exempel handla om att hitta så många låtar som möjligt med ordet black i titeln eller som förra veckan när jag hade stadstema. Det blev låtar som Detroit Rock City med Kiss, The Boys Are Back in Town med Thin Lizzy och Ain't no Love in the Heart of the City med Whitesnake. Just nu sitter jag och spånar på tema för den här veckan. Kanske Sonispere festival tema kan vara på sin plats eftersom jag nu vet vad jag ska jobba med på festivalen. Jag är inte helt nöjd, men inte helt missnöjd heller. Jag antar att man inte kan förvänta sig så mycket mer när det ju ändå är den första festival jag jobbar på.

Musiken i vardagen

Idag gick jag och tänkte på hur musik är kopplat till olika händelser i våra liv. Att de flesta tänker på den blomstertid nu kommer när det är skolavslutning, eller att par ofta har en låt som symboliserar deras förhållande eller att vi ofta tänker på en speciell låt i förhållande till en viss period i våra liv är väl inte så konstigt. Fast idag gick jag förbi en polis på gatan och inne i mitt huvud började jag sjunga på "här är polisen som mitt i gatan står, han visar hur man kör han visar hur man går". Min första tanke var att det var tur att jag inte började sjunga högt. I nästa stund började jag fundera på varför jag aldrig kommer tänka på "en sockerbagare här bor i staden" när jag går förbi ett bageri. Nåja, att polisen i visan naturligtvis är en man är inte ens värt att diskutera.

En annan del av rockmusiken

Sitter och tittar på "I en annan del av Köping" och påminns om när jag kom till The Poodles spelningen senast. Jag anlände ganska tidigt och för en stund kändes det som att jag hade hamnat mitt i TV-serien. Men så började jag fundera över hårdrocken och dess historia. Det har ju alltid funnits en rebellådra och en anstrykning av utanförskap i hårdrockskulturen. Det har ju inte heller alltid varit socialt accepterat att som man ha långt hår, eller gå klädd i nitar, skinnkläder och så vidare. Jag tror att det också har medfört att inom hårdrockskulturen har bildats en acceptans för individen och de olikheter vi har. Men inom musiken kan vi förenas och förstå varandra. Jag antar att det kan vara likadant med fotboll.

För övrigt så är jag väldigt nöjd med att äntligen ha fått igång mitt internet igen. Måste kolla om det finns någon androidapplikation för blogspot. Hmmm...

Ut och rocka på stan?

"Ska du ut och rocka på stan i helgen, eller?" frågade en av mina kollegor i fredags. "Nej, jag ska till Bohuslän och lyssna på trubadurer" svarade jag. Så var det med det och så blev det. Även om Metal Town gick av stapeln så måste jag medge att 900 spänn för en festival, där jag endast vill se Rammstein är i mesta laget. Jag får inse att Metal Town inte omfattar min favoritmusikstil, vilken den nu är. Jag tycker ju själv att den är ganska bred.

För övrigt behövde jag verkligen ett miljöombyte. Jag har längtat till Bohuslän i flera år. Men ofta är det som att man måste ha en anledning att ge sig iväg. Den här gången blev det trubadurbandet Trio Derant som spelade i Grebbestad. Jag hade lovat en bekant att vid tillfälle ta och lyssna på dem. Så vi gjorde lite utflykter längs vägen innan vi hamnade i ett regnigt Grebbestad. Av någon outgrundlig anledning hade trion reducerats till en duo, det regnade in på utrustningen och en gitarrsträng brast. Så, grabbarna hade verkligen omständigheterna emot sig. Annars tycker jag nog att de redde sig så bra som man kan förvänta sig. Det största utbytet var nog ändå en kvinna som var där med hela sin familj. Hon satt ständigt och höll takten med både fötter och händer samtidigt som hon hade ett saligt leende på läpparna. Jag ångrar bara att jag inte tog en bild på henne.

Festivalsommar?

Blir det egentligen någon festivalsommar i år? Nu har redan två av årets stora festivaler passerat. Rockstad Falun var först ut med bland annat Gamma Ray, Pretty Maids, The Poodles och Crucified Barbra som jag gärna hade sett. Detta följdes av Sweden Rock Festival, SRF, med bland annat Aerosmith, W.A.S.P., Ratt (som tyvärr tvingades ställa in), D A D med flera som jag gärna hade velat se. Samtidigt spelade Kiss på Stadion i Stockholm. Det är svårt att vara på två ställen samtidigt. Så istället för att försöka äta kakan och ha den kvar ratade jag båda delarna. Det slutade med att jag satt hemma och följde SRF via tidningar och radio på webben och tröstade mig med att jag slapp tälta i regnet.

Jag har tidigare alltid sagt att festivaler inte är något för mig. Anledningen är främst att jag förknippar det med camping. Och jag gillar inte att sova i tält och duscha i hygienbarracker. Men när jag kom på att det går att ta in på hotell och ta buss eller taxi till själva arenan ändrade jag inställning. Eftersom jag är "on a budget" den här sommaren har jag fått välja noggrant var jag ska vara och när. Ofta söker ju arrangörerna volontärer till att arbeta på festivalerna. Du jobbar ett arbetspass och riskerar i och för sig att missa dina favoritband på scen, men får fritt inträde och mat för din insats. Så i augusti börjar min budget-festivalsommar med att jobba som volontär på Sonisphere festivalen i Stockholm.

Överraskningar

När det gäller Myspace är jag ganska ambivalent. Jag brukar kolla av min profil högst sporadiskt eftersom jag är så trött på allt skräp och alla scammers som tar kontakt. Men idag ville jag se om det hade dykt upp några guldkorn som det ibland brukar göra. Men istället för att kolla igenom nya vänförfrågningar trillade jag in på Shadowsides sida och återupptäckte deras musik. Brasilianska Shadowside släppte sitt andra album under 2009 och spelar en melodisk metal helt i min smak. Men utan Myspace hade jag förmodligen inte kommit att lyssna på dem.

Apropå överraskningar fick jag en annan sådan förra helgen. I min hemstad Borås händer inte särdeles mycket. Därför brukar jag oftast ge mig av till Göteborg eller rent av Stockholm när det är några spelningar jag vill gå på. Eftersom Metal House här då och då brukar dra ihop lite band till att spela bestämde jag mig för att lokala initiativ bör stöttas. Så förra helgen gav jag mig iväg för att se The Poodles. Det var första gången jag såg dem live och de gav en skicklig, medryckande och energisk show.

Kvällens stora överraskning bjöd dock förbandet Stingray på. Bohuslänska Stingray har varit verksamma sedan 2006 och har hunnit med att inte bara byta namn utan även gitarrist och ge ut sin första platta (den andra spelades in under våren 2010). Nåja, när jag hörde dem och såg dem på scen kunde jag konstatera att deras okomplicerade hårdrock och passionerade känsla för musiken var oerhört medryckande. Så jag gick hem och beställde deras självbetitlade platta. Flera av låtarna ger en välbekant känsla och ändå känns albumet nytt och fräscht. Visst finns det förbättringspotential, men jag tror ändå att det här är ett band som kommer ta sig ut i världen. Nu inväntar jag deras nästa platta innan den här är utsliten.

Det här är bara början

Bloggen måste ha ett tema och det måste vara något jag brinner för. Ja, det där sa jag för ett tag sedan. Svaret var ju egentligen självklart. Musik. Men varför i hela friden ska jag blogga? Som en del av er redan vet har skrivandet varit en central del i mitt arbetsliv. Som reporter och informatör har skrivandet varit mitt hantverk och researchen själva grundstenen. Nyhetsvärdering är något som vid det här laget sitter i ryggmärgen. Men att ha åsikter och tycka saker har egentligen aldrig passat in i det yrkesmässiga skrivandet. Här får jag skriva om och tycka vad jag vill. Ni är självklart välkomna med kommentarer.

Här är den nu min blogg om musiken som berör mig. Musiken som jag blir glad och lycklig av. Men eftersom jag inte är helt enkelspårig kan det väl dyka upp ett och annat inlägg om hundar, smink och kläder också.

Morgondagen bjuder på en och annan överraskning