Crashdïet i Kungsan

Jag har bara varit fullt upptagen av att njuta av livet det senaste. Och mycket finns det att njuta av. Att få göra bekantskap med ett nytt litet liv, gå på skulptur-runda, träffa bästa vännerna och kolla in deras nya hem, sitta i solen och njuta av en god bok, en joggingtur ute på landet, kolla in storstadens utbud och att njuta av allt det i musikväg som jag just har fått göra.

I fredags var jag iväg i Kungsträdgården och kollade in Crashdïet. Jag räknade ut att det är den tredje spelningen inom loppet av nio månader och jag lär nog lyckas pricka in ytterligare en inom en snar framtid. Det tyder väl också på att Crashdïet sällan gör mig besviken. Musiken, intensiteten och tempot, jag bara älskar det. Helt plötsligt känns det helt ok att så och trängas med en massa småbrudar som skriker "Martin" mellan låtarna. Vad som dock var mindre bra var ljudet. Till en början överröstade trummorna allt och det verkar som att deras ljudtekniker har lite svårt att få sången att bryta igenom. Nåja, basisten Peter London gjorde en strålande insats på sången i deras cover på Noice Bedårande barn av sin tid. Vad som möjligen saknades där var väl publikens respons. Majoriteten är lite för unga för att minnas orginalversionen.