Doobidoo

Jag har just kollat klart på kvällens avsnitt av Doobidoo. Helt klart ett av de bästa programmen i Doobidoos historia. Kicken från The Poodles och Mikky Dee från Motorhead tävlade tillsammans med Sara Löfgren och Linda Bengtzing. Två hårdrockstrummisar och två sångerskor med en hel del attityd. Men som vanligt var det tjejerna som fick sköta det mesta av sången. Medan killarna mest kom med förslag på låtar och dessutom höll sig till trumsetet under scennumrena. Men kanske höll de sig helt enkelt till det de är bäst på och håren reste sig mycket riktigt på mina armar under Mikky Dees trumsolo. En eloge till Sara Löfgren som tävlade tillsammans med Mikky Dee och självklart bar sin Motörhead T-shirt.

The Final Frontier eller The Ultimate Intro

Ligger och lyssnar på Iron Maidens senaste, The Final Frontier. Jag hade ganska stora förväntningar efter det jag hört i Stockholm. Dessutom gladde jag mig åt att de faktiskt gjort ett studioalbum. Jag är inte säker på om jag har rätt, men jag har känslan av att det mest har varit livealbum de senaste åren. Vad som däremot är ren fakta är att jag inte är speciellt förtjust i livealbum. Visst det finns undantag och jag har till och med några stycken i hyllan. Men i vilket fall känns The Final Frontier som jakten på det ultimata introt. Ytterligare fakta är att jag inte gillar långa intron.

HCSS och gospel

Igår var det väl en ganska passande kväll för mig. Ändå kändes det ganska avslaget när jag åkte hem. När jag kom ner till Kulturkalaset i Göteborg stod Göteborgs gospel på scen tillsammans med Sarah Dawn Finer. Jag har inte lyssnat på henne tidigare men jag får säga att hon är fantastisk både när det gäller röst och i hur hon för sig på scenen. När jag fick höra lite gospel insåg jag också hur mycket jag längtar tillbaka till kören.



Nåja, snart fylldes Götaplatsen till övervägande delen med tonårstjejer och Hard Core Super Star drog igång. Öronpropparna jag hade var inte främst för att skydda mot ljudet från scenen utan för att skydda mot skriket från småtjejerna bakom. Och när vi ändå är inne på öronproppar så kan vi tala om skillnaden mellan traditionella proppar och den nya lite dyrare varianten som är utformade för att dämpa och ändå släppa igenom en del ljud. Jag hade glömt de jag köpte förra helgen hemma och fick använda vanliga. Nu vet jag att de andra jag köpte är värda varenda krona.
I vilket fall förstår jag nu varför ungarna gillar HCSS, även om jag själv tycker det var lite för mycket ADHD-varning uppe på scenen. Det är väl bara att inse att jag börjar bli gammal. Nåja, jag kommer fortsätta lyssna hemma och låtarna de spelade från sin kommande platta var riktigt, riktigt bra.

En annan sak jag glömde hemma var kameran.

Sonisphere - Imperial State Electric och HammerFall

Jag vill inte åka hem. Även om det till slut blev Sveriges säkert regnigaste festival så ville jag inte att den skulle ta slut. Jag lämnade nyss ett soligt Stockholm och åker nu genom regnet, men jag vill inte åka hem. Kanske är det för att festivalförtrollningen nu okompromissbart måste brytas.

Nåväl, innan jag började jobba hann jag med att både se Imperial State Electric och HammerFall. Jag har tidigare bara hört Imperial State Electric på Spotify, men de visade tydligt vart skåpet ska stå. Niklas Andersson som ju varit såväl sångare och gitarrist i The Hellacopters som trummis i Entombed fick i det avslutande numret visa upp hela sin musikaliska bredd. Efter att ha inlett låten på sång och gitarr lämnade han över sången till gitarristen Tobias Egge innan han drog av sig jackan och tog plats uppe vid det dubbla trumsetet brevid Thomas Eriksson. Lite skrytigt kan kanske tyckas, men helt klart underhållande eftersom bandet samtidigt såg till att få med publiken på noterna.



Mellan spelningarna hörde jag Anthrax som spelade på den andra scenen. Jag är ganska ambivalent när det gäller dem. Vissa låtar gillar jag, som till exempel Out of Sight, Out of Mind, medan andra klarar jag knappt att höra. Men som jag brukar säga jag har troligtvis inte lyssnat tillräckligt på dem.



HammerFall öste på från början till slut. Ibland får jag lov att säga att de är som bäst när de gör korta spelningar. Då brukar de välja bort down-tempo låtarna, mellansnacken och eventuella trumsolon signerade Anders Johansson. Till och med min HammerFall-motsträviga väninna är nu till viss del omvänd. Redan innan de startade blev jag för övrigt helt förälskad i motivet på deras backdrop. Det motivet vill jag ha en t-shirt med.

Crashdïet i Kungsan

Jag har bara varit fullt upptagen av att njuta av livet det senaste. Och mycket finns det att njuta av. Att få göra bekantskap med ett nytt litet liv, gå på skulptur-runda, träffa bästa vännerna och kolla in deras nya hem, sitta i solen och njuta av en god bok, en joggingtur ute på landet, kolla in storstadens utbud och att njuta av allt det i musikväg som jag just har fått göra.

I fredags var jag iväg i Kungsträdgården och kollade in Crashdïet. Jag räknade ut att det är den tredje spelningen inom loppet av nio månader och jag lär nog lyckas pricka in ytterligare en inom en snar framtid. Det tyder väl också på att Crashdïet sällan gör mig besviken. Musiken, intensiteten och tempot, jag bara älskar det. Helt plötsligt känns det helt ok att så och trängas med en massa småbrudar som skriker "Martin" mellan låtarna. Vad som dock var mindre bra var ljudet. Till en början överröstade trummorna allt och det verkar som att deras ljudtekniker har lite svårt att få sången att bryta igenom. Nåja, basisten Peter London gjorde en strålande insats på sången i deras cover på Noice Bedårande barn av sin tid. Vad som möjligen saknades där var väl publikens respons. Majoriteten är lite för unga för att minnas orginalversionen.

Mer The Poodles

Som sagt det blev ju The Poodles istället för H.e.a.t. den här torsdagen. Även om det sällan hällregnar i Borås så blir man lik förbannat blöt efter en timma framför scenen. Men vad gör det? The Poodles gjorde inte mig besviken i alla fall. Fartfylld show som vanligt helt enkelt.



Tyvärr är kameran i min mobiltelefon helt kass och jag måste påminna mig själv om att ta med en riktig kamera i fortsättningen. Men bilden är från Pontus Egbergs bassolo. När jag skulle se The Poodles förra gången funderade jag på hur de skulle göra med Line of Fire, där ju E-type ursprungligen sjunger en del av texten, och jag måste säga att Pontus ersätter honom med den äran.

Jag brukar hålla mig långt borta från autograf sessionerna, men från och med ikväll är jag stolt ägare till en signerad The Poodles T-shirt. Det bara blev så.

Kläder

I regnrusket måste man ju ha något att se fram emot och glädjas åt. Så i helgen har jag surfat runt mellan olika bands webshopar för att kolla in t-shirtar och annan merchandise som jag inte förstår att jag har kunnat leva utan. Men det är ändå något speciellt med att köpa sakerna på plats i samband med att bandet spelar live. Så jag lugnar mig lite.

Men när jag skulle ut på promenad upptäckte jag att mina basketkängor håller på att falla sönder. Jag gick sonika in på Converse hemsida och hittade ett par helt bedårande skor i grått med mönster av kedjor och nitar i silver. Priset var så klart överkomligt också. Men sedan dök det gamla vanliga hinderet upp. Att de inte skeppar utanför nordamerika. Sedan har jag letat och letat, men inte kunnat hitta dem någon annanstans. Vad jag däremot hittade var ett par rödsvartrutiga till en tredjedel av vad de kostar här i Sveriga och endast dryga sextio kronor i frakt. Thank God for UK, som faktiskt skeppar till hela EU.

En annan god nyhet är att jag får möjligheten att se The Poodles ytterligare en gång denna sommar. På torsdag spelar de här i stan. Från början var det nog tänt att H.e.a.t. skulle spela, men när jag skulle kolla speltiden upptäckte jag att det var ändrat till pudlarna. Visst är jag lite besviken över att missa H.e.a.t. eftersom jag även missade dem i Göteborg nu i maj. Men The Poodles känns som en fullgod ersättning.

Snart, snart drar mina festivaler för i år igång också. Mycket gott väntar runt hörnet.